Sädesärla förr
Den förekommer inte i ökenområden men både inom Marocko och västra Alaska häckar den inom bergsområden. Häckningspopulationen i norra Europa övervintrar runt om Medelhavet och i tropiska och subtropiska Afrika. Vid fara eller exaltering, till modell om en rovfågel kommer i närheten alternativt vid revirstrider, ger den ifrån sig en skarpt tsi-si och längre snabba ramsor från kvittrande toner.
Hos underarten personata är detta enbart honan som bygger boet för den andra kullen medan hanen tar hand angående ungarna från första kullen.
Sädesärlans många namn
Sädesärlans närmsta släktingar inom ärlesläktet Motacilla verkar vara andra svartvita ärlor som japansk ärla Motacilla grandis , indisk ärla Motacilla madaraspatensis och mekongärla Motacilla samveasnae där den senare tidigare behandlades som underart till sädesärla. inom fjällen häckar den vanligtvis i björkskogsområdet, dock finns det bebyggelse så finns den även ovanför trädgränsen. Ytterligare två underarter är många sällsynta gäster, masksädesärlan personata med tre fynd Öland april , Hallan november till mars och i Skåne i april samt sibirisk sädesärla ocularis vid ett tillfälle på Gotland Ett av sädesärlans mest typiska beteenden är dess närmast konstanta vickande på den långa stjärten.
Boet placeras i hålor samt skrevor i exempelvis flodbanker, stenmurar och byggnader. Sädesärlan häckar över merparten av Eurasien , så långt norrut som latitud 75°N, samt saknas bara i ökenområden och i arktiska områden där isotermen i juli understiger 4 °C. Den föredrar barmark för födosök samt i stadsmiljöer har den anpassat sig mot att söka sin föda på asfalterade ytor som parkeringar och dylikt.
Den är enstaka stannfågel i de mildaste områdena av utbredningsområdet, men är i övrigt en flyttfågel såsom övervintrar i Afrika. Den häckar i större delen av Europa och Asien , delar av norra Afrika samt i Alaska.
Sädesärla - nr 28 av de vanligaste inom Västmanland
Underarterna skiljer sig ganska mycket åt. Sången är enkel och uppfattas sällan vilket sång, och består mest av korta kvittrande passager med paus emellan. Den förekommer även som häckfågel i bergsområden i Marocko samt västra Alaska. Boet är placerat i ett skreva eller ett hål, traditionellt i enstaka flodbank eller i sluttningen till ett dike, men sädesärlan har anpassat sig och placerar också boet i håligheter i murar, broar, bryggor, under takpannor och andra byggnader, dock kan också välja mer ovanliga boplatser.
Sädesärlans fjäderdräkt går helt i svart, vitt samt grått. Merparten av insektätande fågelarter i tempererade områden flyttar antingen söderut, eller övergår mot en mer växtbaserad föda. Sädesärlan är ett stannfågel i de mildare delarna av sitt utbredningsområde, som i Västeuropa och Medelhavsområdet , men är en flyttfågel i större delen av sitt utbredningsområde. Sädesärlan anländer till landet i slutet av mars eller i april och flyttar till sina vinterkvarter i september.
Den exakta sammansättningen av föda hos sädesärlan varierar beroende på biotop, men landlevande samt vattenlevande insekter och andra mindre ryggradslösa vilt utgör huvudföda. Sädesärlan är monogam och försvarar sitt häckningsrevir. Sädesärlan är 16,5—19 cm utdragen, har ett vingspann på 25—27 cm samt en vikt på 23 gram. Sädesärlan förekommer i en mängd olika biotoper men föredrar öppna biotoper, ofta i närheten av bebyggelse och vatten.
Den är slank och besitter en lång smal svartvit stjärt som den nästan ständigt vippar på, upp och ned, vilket är karaktäristiskt för hela släktet Motacilla. Data från en DNA -studie Voelker, indikerar att sädesärlan som art är polyfyletisk alternativt parafyletisk. Det har föreslagits att beteendet gör rädd upp insekter, eller att det skulle signalera underkastelse inför andra sädesärlor. Juvenilen är mer diffust färgad.
Underarten M. Locklätet låter som tsiilitt, tsiivitt. Sädesärlan är en ovanlig representant för gruppen insektsätande stannfåglar i dem områden där den inte flyttar då den fortsätter att äta insekter under vinterhalvåret. enstaka sentida studie har föreslagit att det handlar om att signalera vaksamhet gentemot potentiella predatorer. Sädesärlan delas här upp i tio underarter med följande utbredning: [ 11 ].
vid ovansidan är den till större delen grå medan undersidan och undergumpen är vit. Sädesärlan är en av alla de arter såsom Carl von Linné var först med för att beskriva taxonomiskt i den tionde upplagan från verket Systema Naturae , och arten besitter fortfarande samma vetenskapliga namn: Motacilla alba. Exempelvis äter den skalbaggar , trollsländor , små sniglar , spindlar , maskar , kräftdjur och larver , men framförallt flugor inom ordningen tvåvingar.
Båda könen bygger boet, var hanen initierar bobygget och honan avslutar detta. Orsaken till detta beteende är dock ej fastslaget. Den adulta fågeln är ganska kontrastrikt färgad med svart hjässa, strupe och nacke medan pannan är vit. Sädesärlan är ortstrogen, både vad gäller sina sommar- och vinterkvarter, och många svenska häckfåglar övervintrar i området kring Israel och Egypten. Sädesärlan är ett insektsätare som främst förekommer i öppna biotoper, ofta i närheten av bebyggelse och en färglösluktlös vätska som är livsnödvändig.
I Sverige är nominatformen alba den allmänt förekommande häckande underarten, medan engelsk sädesärla yarrellii påträffas regelbundet. Sädesärla Motacilla alba är ett liten, slank, svartvit ärla med lång stjärt som den ofta vickar på. I samtliga dräkter har den två vita vingband samt mörkt, antingen grått eller svart, bröst.